La Tour Eiffel

Franska Albans

Drömmen om Paris

Det fina i att ha två vänner som efter skolan började leva varje tonårings dröm genom att packa sina väskor och började jobba och leva sina liv i den vackra staden Paris.
Det fina i att vara kär och få hälsa på dessa två saknade vännerna tillsammans med sin kärlek.
Det fina i att få träffa ytterligare två saknade vänner som också kom och hälsade på.

Ja, jag var i Paris. Och ja, det var fantastiskt.

Om en sommar. Stockholm igen

Och så var man tillbaka. I stockholm igen, andra gången under sommaren för att passa min stockholmssyster Hannas lägenhet och hennes svarta håriga vän Bagheera. En vecka på söder under sommarens kanske varmaste dagar tillsammans med extra fint sällskap, en toppen tid. Bortsett från sjukdom och dåliga nyheter som skakade om hela min värld. Är otroligt tacksam att jag inte behövde vara ensam då.



Ta tag i livet.

Om en sommar. Vi ses igen

De underbara. Vännerna som jag älskar så innerligt, så sagolikt. Med sommarens slut innebar det även ett slut för Uddevalla och mig. Släppa taget. Skaka hand. Åka iväg. Uddevalla blir aldrig min stad igen, men de kära som ännu andas västkusten lämnar jag aldrig. Det är bara tid och rum som skiljer oss åt. Fick inte mycket tid med dem de sista veckorna men de dagar jag fick spendera med dem värderar jag högt. Varenda kaffekopp, pratstund, tår, kram, frukost, drink, picknick och tyst stund.

 Underbara. Ni gjorde tiden i Uddevalla värd. Alla regniga dagar, soliga dagar. Ni är stadens guldkant, min guldkant på livet. Distans är svårt, men vi kommer ses igen.

Om en sommar. Lantstället

Solkysst. Under två veckor flydde jag till den stad som numera är mitt hem, Stockholm. Hem till min storasyster Karin med familj. Där försökte jag lägga tankarna till ro. Bodde ute på lantstället i ungefär en vecka där man badade, solade och åt glass på dagarna och drack vin, läste böcker och dödade myggor på kvällarna. Det var precis vad jag behövde. Uppskattat nöje och tidsfördriv för att hålla min längtan på rätt köl.

Och jag blev alltmer säker på att en framtid fanns för mig.

Om en sommar. Drinkar och cocktails.

  Sommaren var verkligen en tid för långa nätter . Nätter fyllda med dans, nära vänner, drinkar, cocktails, cigarrettrök, främlingar, klirr, bartenders och bankomatkort viftandes i baren. Pulsen från musiken, giftet i glasen och spänningen av impulsivitet var något av det som jag kommer minnas sommaren med. Drink, en isbrytare för normer, hämningar och ouppklarade tankar. Cocktail, en mix för närhet, nya relationer och klumpighet. 

Om en sommar. Midsommar i Köpenhamn.

Sommaren kom och sommaren gick. Däremellan var det midsommar, en högtid jag aldrig riktigt firat. Inte heller detta år. Så utan en vetskap om näro denna högtids tid skulle ske bokade jag och en liten drös med folks biljetter till Danmarks huvudstad för lite stoj med sena nätter. Resan vart lyckad och jag hade mina glada stunder. Upptäckte att Köpenhamn hade lyckats hitta sig ett eget liten skrymsle i mitt så kallade hjärta.

Morgon

Vi ligger i samma säng, lyssnar till samma regn.
Du låtsas och jag drömmer, så känns det nästan som på riktigt.
Jag ligger i samma säng, lyssnar till samma regn.

Jag älskar dig.

Om en sommar. Håkan Hellström på Ullevi

Det blev en sommar tillslut. En väldigt varm en, med massor av äventyr och glädjeämnen. Efter vi sjungit klart om studenternas lyckliga dagar började jag fröjdas i ungdomens sommar. Startskottet; en efterlängtad, oförglömlig, magisk konsert med några kära vänner, sjuttiotusen najsa främlingar och en fantastisk Håkan Hellström. Jag glömde, jag mindes, jag skrattade, jag grät, jag kände mig lycklig och jag kände mig olycklig. Det var fint.

Nya gator att snubbla över, gamla trubbel att grubbla över

Vi växte upp, klippte navelsträngar och testade vingar. Bort från de gator som så länge slitit på våra skor. Slitit på våra själar. År efter år, gator efter gator, drömmar efter drömmar. Som byggts upp, som krossats. Som nu lett oss till idag. Till nya kapitel, nya gator att slita våra skor på. Och själar. I städer som Paris, Göteborg eller Stockholm. Jag var den som inte ville vara kvar. Kunde inte vara kvar. Svea rikes stad blev min adoptivstad. Stockholm vagga mig nu till sömns för jag har inte fått mig en blund på flera år.  Mina barnaårs stad blir aldrig åter mitt hem.

Vet du?

“Vet du hur det känns när man typ förfrusit sina fötter? Hur ont det kan göra när kylan försvinner och värmen kommer tillbaka igen? Så känner jag nu. Fast inte i fötterna" 

Bästa vän 2003 - 2014

Min lekkamrat. Min barnvakt. Min beskyddare. Min barndomsvän. Min värme. Min tröst. Min glädje. Min kärlek. Min syster. Min katt. Min älskade bästa vän.

Det är med en sorg i hjärtat jag skriver för dig. En vånda för mitt sinne. Ett eko efter dig i mitt liv. En saknad av dig i mig, tomt, ligger bortom min värld. Var är start i ett nystan av tankar. Var är mål i ett oändligt svart hål av känslor. Du finns i mitt hjärta men när jag ser mig om kan jag inte finna dig. Du som allt varit här. Funnits här för mig. Du som värmde mina frusna fötter på vinterns kalla dagar. Du som mötte upp mig på gatan då jag kom hem mitt i natten. Du som vinkade av mig varje morgon då jag gick iväg till skolan. Du som tröstade mig då jag grät. Du som höll mig sällskap varje ensam kväll. Du som alltid låg i mitt knä när jag satt vid datorn och redigerade foton, skrev uppsatser, kollade på serier, skrev blogginlägg. Du som alltid försökte sno mina nudlar. Du som låg hos mig i sängen då jag var sjuk. Du som alltid gav mig kärlek då jag kände mig tom.

Grämer mig själv att jag inte fanns där lika ofta som jag brukade. Att jag aldrig tog mig tid till att säga hejdå innan jag lämnade dig. Skulle bara vara borta en vecka. Trodde att jag skulle få se dig igen. Få hålla om dig. Kyssa dig på huvudet. Sova tillsammans med dig. Säga hej. Höra din röst. Känna din värme. Trodde jag hade mer tid med dig. Jag hade fel. Jag skulle aldrig mer få se dig. Aldrig mer få känna dig. Aldrig mer få höra dig. Aldrig mer få kyssa dig på huvudet. Aldrig mer få ha dig i min famn. Aldrig mer ha dig som jag brukade. Alla timmar, alla nätter, alla dagar, alla veckor, alla år med dig är nu slut. Elva år. Elva år med dig. Har nu nått sitt slut. Vårt slut.

Du är borta nu. Du är död och med dig tog du en stor del av mig. Elva år av kärlek. Borta nu. Min allra bästa vän. Närmaste, käraste. Min äldsta vän. Elva år av mig dog. Av oss. Du är borta nu och jag kommer aldrig glömma dig.

Har aldrig förlorat någon som jag älskat lika högt som dig. Genom allt lidande jag gått igenom har jag aldrig behövt gå igenom något som detta. Det är så nytt för mig, smärta i hjärta och själ som inte är orsakat just för att skada mig. Ett av livets oundvikliga smärtor, som straffar alla som älskar.

Hur ska jag kunna gå vidare med mitt liv i en värld utan min bästa vän. Tror inte att tiden läker sår, den är bara ett hjälpmedel för att kunna gå vidare, framåt. Tiden tar en framåt och med tiden lär man sig att leva trots saknaden, tomheten. Och aldrig glömma. Aldrig glömma. Aldrig glömma dig. Aldrig. Dig.

Jag älskar dig. Igår, idag och i morgon. Jag älskar dig. Då, nu och för all framtid.

Flisan. Mina tårar är för dig. Min bästa vän.

Om jag bara fick hålla om dig en sista gång...